Kapitel 15. Vem får skatten? Skrivet av 4B

Vem får skatten?

De sjunker ner på klipporna för att hämta andan. Det finns lite torkat kött och bröd på Olovs båt som de stillar den värsta hungern med.

-          Var är Björn? frågar Tora och de andra tittar sig omkring.

 

-          Han kanske har gått för att kissa? säger en av Olovs män.

Siv spanar upp längs berget och sedan ut mot havet.

-        Min båt ligger inne i grottan på andra sidan berget. Ni får ta mig dit med er båt, säger hon.

Olovs män svarar inte. De är inte vana vid att ta order från en kvinna. De är lite rädda, samtidigt som de föraktar henne.

Då ser Sven något märkligt. Sivs båt kommer glidande runt bergets krön och mot stranden där de står.

-          Titta! ropar Tora och Sven samtidigt.

 

-          Min båt? säger Siv förvånat.

Snart ser de vem som styr in båten. Sivs män sitter vid årorna. Men det är Olov som ger dem order.

-          Hur kan det vara möjligt? muttrar Siv och plötsligt är det som om himlen blir mörkare.

Geten kommer skuttande och ställer sig bredvid Siv. Så ser de att Björn står bredvid Olov.

-          Den förrädaren, viskar Siv sammanbitet.

 

-          Mor, vad händer nu? frågar Tora.

Olovs män reser sig och man ser att de funderar på vems sida de ska stå på. Sivs eller Olovs? Men när Olov kommer närmare och skriker ut ett ilsket illvrål som ekar mellan klipporna, så bestämmer de sig allihop för att följa honom. De hurrar och höjer sina svärd för att välkomna honom.

-          Era fega uslingar som inte våga stå emot en kvinna och hennes magiska ring!

Olov och Björn vadar in mot land.

-        Skatten är min och den som tror något annat ska nu få smaka på mitt svärd! skriker Olov.

-        Skatten är inte din! svarar Siv och går orädd fram emot Olov. Den har aldrig varit din, din simpla rövare.

-        Glöm inte att jag har en kniv som inga trollkonster biter på! säger Olov och kastar sig över Tora igen. Han håller kniven mot hennes strupe.

Tora ser inte ett dugg rädd ut. Bara arg. Siv vänder sig mot Björn.

-        Ska du låta honom göra så mot din dotter?!

-        Dotter?! fnyser Olov mot Björn. Jag visste hela tiden att ni två gick bakom ryggen på mig. Och du ska föreställa min närmsta vän? Tur att du just räddade livet på mig! Annars hade jag lämnat kvar dig här på ön för att dö med de andra.

-        Jag tror att vi båda två har en del skulder till varandra. Du lät mig ligga kvar i vattnet när jag trillade av båten! Det var Siv som plockade upp mig, säger Björn trotsigt. Jag vill att du släpper min dotter.

-          Jag kommer inte att göra henne något ont, om völvan där ger mig skatten utan protester, svarar Olov och nickar mot Siv.

-          Du kommer att ångra dig, väser Siv mellan tänderna.

Men hon går åt sidan så att Björn och Olovs män kan släpa ut skatten till båten. De tar med sig båda båtarna och nästan alla Sivs män som fångar.

-          Kom med oss min son! säger Olov till Sven.

Sven tittar på sin far. Och sedan på sin mor.

-          Jag stannar här, säger han bestämt. Med mor.

Olov biter ihop käkarna och ger Siv en ilsken blick.

-          Du har förvridit tankarna på vår son.

 

-          Han har gjort ett eget val, svarar Siv och lägger armen runt Svens axlar.

Geten bräker bredvid Sven när de står och tittar på båtarna som lastas med skatten och alla män. Olov drar med sig Tora upp i båten.

Siv sträcker ut armarna mot vattnet och då börjar vattnet ändra färg. Det blir rött. Som blod! Männen på båtarna blir oroliga. Från ingenstans kommer svarta tunga moln. Och stora kraftiga blixtar börjar jaga varandra över himlen.

-          Tor! Det är Tor som är vred! ropar männen i båtarna.

Siv böjer sig ner mot geten och sätter sin ring intill getens halsring.

-          Nu öppnar vi porten till Asgård! säger Siv.

En blixt klyver Olovs båt på mitten och skatten faller ner i det röda havet.

-          Nej! vrålar Olov.

 

-          Den skatten kommer du aldrig att se mer! ropar Siv mellan blixtarna.

Skatten kommer plötsligt uppfarande ur vattnet som bubblar och fräser. Kistan blir hängande i luften.

-          Den tillhör mig nu! Jag är guden Tors dotter och jag tar skatten med mig till Asgård, ropar Siv.

Geten bräker vid Svens sida och efter sig har den nu en vagn! Precis en sådan som guden Tor åker i. Siv kliver upp i vagnen och drar Sven med sig. Geten springer rakt ut mot havet och upp i luften. De svävar. Sven håller sig hårt i kanten på vagnen och tittar ner på båtarna. Geten cirkulerar kring skatten som fortfarande hänger i luften. Siv drar upp kistan i vagnen och sedan kikar hon ner över kanten och sträcker ut sin hand. Det slår ner en blixt i vattnet och plötsligt står även Tora i vagnen.

Sven ser hur hans far står på båten och spanar upp mot dem. Han ser inte arg ut. Han sträcker upp armen mot dem och ropar något. Men Sven hör inte vad.

-        Nu åker vi hem, säger Siv och ropar på geten att den ska ta dem till Asgård. Nu ska ni få träffa er morfar!

Tora tar Svens hand och Sven kramar den hårt.

 

SLUT

Kapitel 14. Den gömda skatten. Skrivet av klass 4C

Den gömda skatten

-          Släpp henne! skriker Sven.

Han blir själv förvånad över hur bestämd han låter.

-          Titta vem som tar sig ton! Pojken som aldrig säger något, hånar Olov.

I det ögonblicket kommer geten springande. Han stångar Olov med väldig kraft. Olov ramlar baklänges och tappar greppet om Tora.

-          Neeej! vrålar Olov samtidigt som han glider ner för berget.

Träbenet lossnar och studsar mot bergväggen. Olov försöker ta tag i grenar och utstickande stenar för att förhindra fallet. Men förgäves, han fortsätter att falla. Ljudet från Olovs fall ekar över berget.

Björn vänder sig mot Olovs män och börjar förhandla med dem om att de kan dela skatten, nu när inte Olov längre är deras ledare.

Olovs män nickar och ger med sig.

Sven och geten går fram till Tora och med gemensamma krafter får de henne fri. Alla ger sig iväg tillsammans till stenen där skatten finns. De bryr sig inte om Olovs förtvivlade skrik långt ner i ravinen.

De knuffar undan stenen och under finner de en kista. Kistan är full av mynt, smycken och sidentyg.

-          Oj, vad fint! Det tyget kan jag sy många fina koltar av. Jag skulle vilja ha ett av smyckena åtminstone, säger Tora.

-          Vad ska vi göra med skatten? frågar en av Olovs män.

-          Vi ska lämna tillbaka allt, säger Siv.

-          Vi kan lämna tillbaka skatten själva, vi vet ju vem den tillhör, säger Olovs män och de viskar något till varandra, som de andra inte kan höra.

Siv blir direkt misstänksam och säger att de ska göra det tillsammans. De hjälps åt med kistan och börjar bära och släpa den ner mot skeppen. Det blir en jobbig vandring och vid några tillfällen tappar de taget om kistan. Vid ett stup stoppar Sven den från att falla och får tag i den i sista sekund. Först när solen står som högst når de vattnet och Olovs skepp som ligger och väntar.

En paus över jullovet!

Berättelsen ville inte bli färdigskriven denna termin! Vi fortsätter igen efter jullovet.

Kapitel 13. Förföljda. Skrivet av 4 A

Förföljda

Samtidigt ute till havs glider Olovs båt fram i natten. Det går stora vågor som passar bra ihop med Olovs vrede. Efter den stora blixten då båten började brinna, krävdes det en del reperationer för att få den sjöduglig.

Olov har funderat länge på vart Siv kan ha tagit vägen? Det oroar honom att Björn är med på Sivs båt. Olov ångrar lite att han själv inte drog upp Björn ur vattnet. Han saknar sin närmsta man och sin bästa vän.

Efter mycket grubblande kommer han på det som hela tiden varit självklart. Björn har tagit med dem till berget! För att visa Siv skatten och med hennes hjälp ta den därifrån. Så måste det vara.

-          Hissa seglen och ta oss till berget vid dödskallens grotta! säger han till sina män.

Som tur är så befinner de sig inte så långt ifrån berget. De kan hinna i tid! Innan Björn har beslagtagit hela skatten.

-          Vi ska se till att skatten inte kommer i orätta händer. Och vi ska döda Siv och Björn! Men barnen tar vi med oss. Oskadda!

Han kommer att tänka på Sivs magi och hennes magiska ring. Den som gjorde att hon en dag för längesedan rymde ifrån honom. Aldrig kommer han att förlåta henne för det.

-          Innan vi slänger Siv i havet så ska vi ta av henne ringen! beordrar han männen. Den kan göra oss mycket rika.

Snart glider de in mot kusten. Olov ser genast Sivs båt som ligger inne i mynningen av berget som leder till dödskallens grotta.

-          Vi måste komma obemärkta. Vi lägger till i viken på andra sidan, säger Olov och männen lyder genast.

De kravlar sig upp ur båten och börjar bestiga berget. Olov har lite problem med sitt träben men ilskan gör honom som så många gånger stark.

Ganska snart ser de en skugga av människor som ligger på berget. Olov ler. De sover! Detta kommer att bli enkelt.

-          Jag tar flickan, ni håller er bakom mig och är beredda på att angripa Björn!

Olov drar fram sin kniv.

Sven vaknar ur sin sömn. Han har hört en röst som han känner igen. Olov! Sven blir glad och orolig på samma gång. Var det en dröm?

Plötsligt hörs ett isande skrik i natten. Sven flyger upp på fötter.

De är omringade av Olov och hans män! Olov har en kniv mot Toras hals och några män håller fast Björn. Siv står stadig med sin kniv riktad mot Olov.

-          God morgon, väser Olov elakt.

Kapitel 12. Vägen till skatten. Skrivet av 4 A

 

Vägen till skatten

 

Sven, Tora och Siv tittar på Björn. Björn ligger orörlig och blodet rinner från huvudet.

-          Är han döende? Hjälp honom Siv! ropar Tora förtvivlat.

Sven kryper ihop och vet inte vad han ska göra. Han är rädd. Siv drar loss mossa från marken. Hon trycker det mot Björns panna. Tora rycker av ett tygstycke från Björns mantel och knyter det hårt runt hans huvud. Blodet slutar äntligen att rinna.

Siv blundar och ringen börjar lysa. Björn harklar och hostar svagt, men tystnar igen.

-          Tora jag behöver din kraft också, säger Siv.

Siv och Tora ställer sig tätt ihop och håller i ringen, som nu lyser kraftfullt. Geten går bräkande fram till dem och halsbandet runt halsen lyser.  Björn vaknar upp. Han är blek i ansiktet, men reser sig sakta.

-          Jag ska visa er, säger Björn med svag och darrig röst.

De går sakta och tysta bort från Dödskallens grotta. Björn visar dem vägen genom trånga gångar och farliga klippavsatser. Ibland är det så trångt att de får krypa fram. Efter att ha vandrat i en stund som känns som en evighet, kommer de fram till en ännu större grotta. Framför dem finns något som ser ut som ett berg.

-          Där uppe finns skatten under ett stort stenblock, säger Björn.

De börjar gå uppåt medan det sakta skymmer och blir allt mörkare. Vägen upp är klippig, brant och hal. Geten skuttar lätt framåt. Sven är orolig och går i tankar, vilket gör att han halkar hela tiden. Björn går, trots sina skador vant framåt, det märks att han har gått den här vägen förut.

-          Nu är vi framme. Där är stenen, säger Björn.

-          Aj, nej! Jag sitter fast! skriker Tora. Jag har nog fastnat med foten i en fälla. Men det är alldeles mörkt, jag kan inte se.

Siv och Sven försöker få loss Toras ben. Foten sitter fastkilad i en spricka i berget och är omöjlig att få loss.

Björn sätter sig ner och andras tungt. Blodet har trängt igenom tygstycket. Siv reser sig.

-          Vi måste nog övernatta här på berget och försöka få loss dig imorgon, säger hon. Ingen av oss har några krafter kvar.

Hon delar ut några brödstycken. De äter under tystnad.

När de ätit klart plockar de ihop vad de hittar i mörkret. De lyckas riva loss grenar från några buskar och gör en enkel bädd. Sen lägger de sig nära varandra för att hålla värmen. Geten trycker sig nära Sven och den värmer gott.

-          Varför berättade du inte för mig att jag hade en dotter? muttrar Björn i mörkret.

Varför berättade ingen för mig att jag hade en mor? tänker Sven. Och en syster? Sen somnar de allihop under stjärnorna som lyser som små nålstick i den svarta himlen.

Kapitel 11. Tora och Björn. Skrivet av 4 C

Tora och Björn

-          Jag glömde någonting i grottan. Följ inte efter mig, det är bara jag som kan ordna detta, säger Tora bestämt och springer tillbaka in.

-          Nej! ropar Siv förtvivlat.

Tora lyssnar inte och springer vidare in i grottan. Hon hittar Björn flämtande i gången med ett blodigt sår i pannan.

-          Vad har hänt? Hur tog du dig upp ur träsket? frågar Tora.

-          Jag vet inte riktig! Jag trampade nog på ett skelett eller en sten. Jag ramlade och slog i huvudet. Snälla, hjälp mig!

Tora funderar på om det är hennes far som står framför henne?

-          Om du visar var skatten från era plundringar är gömd, så hjälper jag dig, säger Tora och iakttar Björn.

-          Ditt hår har samma blonda färg och dina ögon är gröna som mina. Du är nog min dotter, säger Björn. Han tar hennes hand.

-          Visar du oss var skatten är så hjälper vi dig, upprepar Tora. Hennes hand blir varm av hans.

-          Jag har alltid velat ha en dotter och nu har jag det. Jag trodde inte på Siv. Jag trodde hon försökte lura mig när hon sa att du var min dotter. Ja, jag ska visa dig vägen till skatten, säger Björn med darrande röst.

Björns skinnbyxor är söndriga. Tora lägger hans arm över sin axel och de går haltande ut till Siv och Sven. Björn trycker den ena handen mot det blodiga såret i pannan.

Utanför grottan står Siv, Sven och geten. De blir förvånade över att Tora kommer ut med Björn. Tora berättar att Björn har lovat att visa var skatten är.

-          Ska du verkligen visa oss denna gång? Eller lurar du oss igen? frågar Siv. Är skatten gömd på den här ön?

Innan Björn hinner svara ramlar han ihop medvetslös på marken.

Kapitel 10. Geten visar vägen. Skrivet av klass 4B

Geten visar vägen

Tora, Sven och Siv följer den bräkande geten bort från träsket.

-          Är verkligen Björn min far? frågar Tora medan hon ställer sig framför Siv och spärrar gången framför henne.

-          Det behöver vi inte prata om nu! svarar Siv oroligt. Kan vi inte försöka ta oss ut härifrån så fort som möjligt?! Vi får inte släppa geten ur sikte. Den verkar veta vart vi ska.

Tora står kvar medan Siv försöker ta sig förbi. Plötsligt hörs tunga fotsteg som närmar sig.

-          Vänta, stanna! Vad är det som låter? säger Sven med darrande röst.

 

-          Ja titta, det kommer någon. Det ser ut som Björn, säger Tora.

Geten vänder sig om och söker deras blickar. Han vänder tvärt, bräker och ställer sig vid sidan. Björn kommer rusande mot dem. Just som Björn springer förbi geten stångar den honom och föser honom med våldsam kraft framåt. Björn faller ner i träsket med ett skrik.

Siv går fram till Björn.

-          Du har något som tillhör mig. Ge mig min ring! befaller hon.

-          Du får aldrig ringen, skriker Björn och kastar ifrån sig den i träsket.

-          Vad ska vi göra? frågar Tora.

Geten bräker ihållande och i det ögonblicket lyser grottan upp av en stor blixt. Ljuset får skeletten att resa sig ur träsket igen. Ett av skeletten har fått ringen i ögonhålan och skakar sig förfärligt för att bli fri från den. Ringen flyger genom luften och landar framför Sivs fötter. Mörkret sprider sig åter över grottan och skeletten sjunker tillbaka ner i träsket.

Siv tar upp ringen, sätter den på ringfingret och rusar ut ur grottan tillsammans med Tora, Sven och geten.

-          Vad hände med Björn? frågar Tora. Tog han sig upp?

Kanske låter hon lite hoppfull. De stannar upp och lyssnar. Bakom dem längre in i grottan hörs ett flåsande ljud.