Kapitel 15. Vem får skatten? Skrivet av 4B

Vem får skatten?

De sjunker ner på klipporna för att hämta andan. Det finns lite torkat kött och bröd på Olovs båt som de stillar den värsta hungern med.

-          Var är Björn? frågar Tora och de andra tittar sig omkring.

 

-          Han kanske har gått för att kissa? säger en av Olovs män.

Siv spanar upp längs berget och sedan ut mot havet.

-        Min båt ligger inne i grottan på andra sidan berget. Ni får ta mig dit med er båt, säger hon.

Olovs män svarar inte. De är inte vana vid att ta order från en kvinna. De är lite rädda, samtidigt som de föraktar henne.

Då ser Sven något märkligt. Sivs båt kommer glidande runt bergets krön och mot stranden där de står.

-          Titta! ropar Tora och Sven samtidigt.

 

-          Min båt? säger Siv förvånat.

Snart ser de vem som styr in båten. Sivs män sitter vid årorna. Men det är Olov som ger dem order.

-          Hur kan det vara möjligt? muttrar Siv och plötsligt är det som om himlen blir mörkare.

Geten kommer skuttande och ställer sig bredvid Siv. Så ser de att Björn står bredvid Olov.

-          Den förrädaren, viskar Siv sammanbitet.

 

-          Mor, vad händer nu? frågar Tora.

Olovs män reser sig och man ser att de funderar på vems sida de ska stå på. Sivs eller Olovs? Men när Olov kommer närmare och skriker ut ett ilsket illvrål som ekar mellan klipporna, så bestämmer de sig allihop för att följa honom. De hurrar och höjer sina svärd för att välkomna honom.

-          Era fega uslingar som inte våga stå emot en kvinna och hennes magiska ring!

Olov och Björn vadar in mot land.

-        Skatten är min och den som tror något annat ska nu få smaka på mitt svärd! skriker Olov.

-        Skatten är inte din! svarar Siv och går orädd fram emot Olov. Den har aldrig varit din, din simpla rövare.

-        Glöm inte att jag har en kniv som inga trollkonster biter på! säger Olov och kastar sig över Tora igen. Han håller kniven mot hennes strupe.

Tora ser inte ett dugg rädd ut. Bara arg. Siv vänder sig mot Björn.

-        Ska du låta honom göra så mot din dotter?!

-        Dotter?! fnyser Olov mot Björn. Jag visste hela tiden att ni två gick bakom ryggen på mig. Och du ska föreställa min närmsta vän? Tur att du just räddade livet på mig! Annars hade jag lämnat kvar dig här på ön för att dö med de andra.

-        Jag tror att vi båda två har en del skulder till varandra. Du lät mig ligga kvar i vattnet när jag trillade av båten! Det var Siv som plockade upp mig, säger Björn trotsigt. Jag vill att du släpper min dotter.

-          Jag kommer inte att göra henne något ont, om völvan där ger mig skatten utan protester, svarar Olov och nickar mot Siv.

-          Du kommer att ångra dig, väser Siv mellan tänderna.

Men hon går åt sidan så att Björn och Olovs män kan släpa ut skatten till båten. De tar med sig båda båtarna och nästan alla Sivs män som fångar.

-          Kom med oss min son! säger Olov till Sven.

Sven tittar på sin far. Och sedan på sin mor.

-          Jag stannar här, säger han bestämt. Med mor.

Olov biter ihop käkarna och ger Siv en ilsken blick.

-          Du har förvridit tankarna på vår son.

 

-          Han har gjort ett eget val, svarar Siv och lägger armen runt Svens axlar.

Geten bräker bredvid Sven när de står och tittar på båtarna som lastas med skatten och alla män. Olov drar med sig Tora upp i båten.

Siv sträcker ut armarna mot vattnet och då börjar vattnet ändra färg. Det blir rött. Som blod! Männen på båtarna blir oroliga. Från ingenstans kommer svarta tunga moln. Och stora kraftiga blixtar börjar jaga varandra över himlen.

-          Tor! Det är Tor som är vred! ropar männen i båtarna.

Siv böjer sig ner mot geten och sätter sin ring intill getens halsring.

-          Nu öppnar vi porten till Asgård! säger Siv.

En blixt klyver Olovs båt på mitten och skatten faller ner i det röda havet.

-          Nej! vrålar Olov.

 

-          Den skatten kommer du aldrig att se mer! ropar Siv mellan blixtarna.

Skatten kommer plötsligt uppfarande ur vattnet som bubblar och fräser. Kistan blir hängande i luften.

-          Den tillhör mig nu! Jag är guden Tors dotter och jag tar skatten med mig till Asgård, ropar Siv.

Geten bräker vid Svens sida och efter sig har den nu en vagn! Precis en sådan som guden Tor åker i. Siv kliver upp i vagnen och drar Sven med sig. Geten springer rakt ut mot havet och upp i luften. De svävar. Sven håller sig hårt i kanten på vagnen och tittar ner på båtarna. Geten cirkulerar kring skatten som fortfarande hänger i luften. Siv drar upp kistan i vagnen och sedan kikar hon ner över kanten och sträcker ut sin hand. Det slår ner en blixt i vattnet och plötsligt står även Tora i vagnen.

Sven ser hur hans far står på båten och spanar upp mot dem. Han ser inte arg ut. Han sträcker upp armen mot dem och ropar något. Men Sven hör inte vad.

-        Nu åker vi hem, säger Siv och ropar på geten att den ska ta dem till Asgård. Nu ska ni få träffa er morfar!

Tora tar Svens hand och Sven kramar den hårt.

 

SLUT

Kapitel 14. Den gömda skatten. Skrivet av klass 4C

Den gömda skatten

-          Släpp henne! skriker Sven.

Han blir själv förvånad över hur bestämd han låter.

-          Titta vem som tar sig ton! Pojken som aldrig säger något, hånar Olov.

I det ögonblicket kommer geten springande. Han stångar Olov med väldig kraft. Olov ramlar baklänges och tappar greppet om Tora.

-          Neeej! vrålar Olov samtidigt som han glider ner för berget.

Träbenet lossnar och studsar mot bergväggen. Olov försöker ta tag i grenar och utstickande stenar för att förhindra fallet. Men förgäves, han fortsätter att falla. Ljudet från Olovs fall ekar över berget.

Björn vänder sig mot Olovs män och börjar förhandla med dem om att de kan dela skatten, nu när inte Olov längre är deras ledare.

Olovs män nickar och ger med sig.

Sven och geten går fram till Tora och med gemensamma krafter får de henne fri. Alla ger sig iväg tillsammans till stenen där skatten finns. De bryr sig inte om Olovs förtvivlade skrik långt ner i ravinen.

De knuffar undan stenen och under finner de en kista. Kistan är full av mynt, smycken och sidentyg.

-          Oj, vad fint! Det tyget kan jag sy många fina koltar av. Jag skulle vilja ha ett av smyckena åtminstone, säger Tora.

-          Vad ska vi göra med skatten? frågar en av Olovs män.

-          Vi ska lämna tillbaka allt, säger Siv.

-          Vi kan lämna tillbaka skatten själva, vi vet ju vem den tillhör, säger Olovs män och de viskar något till varandra, som de andra inte kan höra.

Siv blir direkt misstänksam och säger att de ska göra det tillsammans. De hjälps åt med kistan och börjar bära och släpa den ner mot skeppen. Det blir en jobbig vandring och vid några tillfällen tappar de taget om kistan. Vid ett stup stoppar Sven den från att falla och får tag i den i sista sekund. Först när solen står som högst når de vattnet och Olovs skepp som ligger och väntar.