En paus över jullovet!

Berättelsen ville inte bli färdigskriven denna termin! Vi fortsätter igen efter jullovet.

Kapitel 13. Förföljda. Skrivet av 4 A

Förföljda

Samtidigt ute till havs glider Olovs båt fram i natten. Det går stora vågor som passar bra ihop med Olovs vrede. Efter den stora blixten då båten började brinna, krävdes det en del reperationer för att få den sjöduglig.

Olov har funderat länge på vart Siv kan ha tagit vägen? Det oroar honom att Björn är med på Sivs båt. Olov ångrar lite att han själv inte drog upp Björn ur vattnet. Han saknar sin närmsta man och sin bästa vän.

Efter mycket grubblande kommer han på det som hela tiden varit självklart. Björn har tagit med dem till berget! För att visa Siv skatten och med hennes hjälp ta den därifrån. Så måste det vara.

-          Hissa seglen och ta oss till berget vid dödskallens grotta! säger han till sina män.

Som tur är så befinner de sig inte så långt ifrån berget. De kan hinna i tid! Innan Björn har beslagtagit hela skatten.

-          Vi ska se till att skatten inte kommer i orätta händer. Och vi ska döda Siv och Björn! Men barnen tar vi med oss. Oskadda!

Han kommer att tänka på Sivs magi och hennes magiska ring. Den som gjorde att hon en dag för längesedan rymde ifrån honom. Aldrig kommer han att förlåta henne för det.

-          Innan vi slänger Siv i havet så ska vi ta av henne ringen! beordrar han männen. Den kan göra oss mycket rika.

Snart glider de in mot kusten. Olov ser genast Sivs båt som ligger inne i mynningen av berget som leder till dödskallens grotta.

-          Vi måste komma obemärkta. Vi lägger till i viken på andra sidan, säger Olov och männen lyder genast.

De kravlar sig upp ur båten och börjar bestiga berget. Olov har lite problem med sitt träben men ilskan gör honom som så många gånger stark.

Ganska snart ser de en skugga av människor som ligger på berget. Olov ler. De sover! Detta kommer att bli enkelt.

-          Jag tar flickan, ni håller er bakom mig och är beredda på att angripa Björn!

Olov drar fram sin kniv.

Sven vaknar ur sin sömn. Han har hört en röst som han känner igen. Olov! Sven blir glad och orolig på samma gång. Var det en dröm?

Plötsligt hörs ett isande skrik i natten. Sven flyger upp på fötter.

De är omringade av Olov och hans män! Olov har en kniv mot Toras hals och några män håller fast Björn. Siv står stadig med sin kniv riktad mot Olov.

-          God morgon, väser Olov elakt.

Kapitel 12. Vägen till skatten. Skrivet av 4 A

 

Vägen till skatten

 

Sven, Tora och Siv tittar på Björn. Björn ligger orörlig och blodet rinner från huvudet.

-          Är han döende? Hjälp honom Siv! ropar Tora förtvivlat.

Sven kryper ihop och vet inte vad han ska göra. Han är rädd. Siv drar loss mossa från marken. Hon trycker det mot Björns panna. Tora rycker av ett tygstycke från Björns mantel och knyter det hårt runt hans huvud. Blodet slutar äntligen att rinna.

Siv blundar och ringen börjar lysa. Björn harklar och hostar svagt, men tystnar igen.

-          Tora jag behöver din kraft också, säger Siv.

Siv och Tora ställer sig tätt ihop och håller i ringen, som nu lyser kraftfullt. Geten går bräkande fram till dem och halsbandet runt halsen lyser.  Björn vaknar upp. Han är blek i ansiktet, men reser sig sakta.

-          Jag ska visa er, säger Björn med svag och darrig röst.

De går sakta och tysta bort från Dödskallens grotta. Björn visar dem vägen genom trånga gångar och farliga klippavsatser. Ibland är det så trångt att de får krypa fram. Efter att ha vandrat i en stund som känns som en evighet, kommer de fram till en ännu större grotta. Framför dem finns något som ser ut som ett berg.

-          Där uppe finns skatten under ett stort stenblock, säger Björn.

De börjar gå uppåt medan det sakta skymmer och blir allt mörkare. Vägen upp är klippig, brant och hal. Geten skuttar lätt framåt. Sven är orolig och går i tankar, vilket gör att han halkar hela tiden. Björn går, trots sina skador vant framåt, det märks att han har gått den här vägen förut.

-          Nu är vi framme. Där är stenen, säger Björn.

-          Aj, nej! Jag sitter fast! skriker Tora. Jag har nog fastnat med foten i en fälla. Men det är alldeles mörkt, jag kan inte se.

Siv och Sven försöker få loss Toras ben. Foten sitter fastkilad i en spricka i berget och är omöjlig att få loss.

Björn sätter sig ner och andras tungt. Blodet har trängt igenom tygstycket. Siv reser sig.

-          Vi måste nog övernatta här på berget och försöka få loss dig imorgon, säger hon. Ingen av oss har några krafter kvar.

Hon delar ut några brödstycken. De äter under tystnad.

När de ätit klart plockar de ihop vad de hittar i mörkret. De lyckas riva loss grenar från några buskar och gör en enkel bädd. Sen lägger de sig nära varandra för att hålla värmen. Geten trycker sig nära Sven och den värmer gott.

-          Varför berättade du inte för mig att jag hade en dotter? muttrar Björn i mörkret.

Varför berättade ingen för mig att jag hade en mor? tänker Sven. Och en syster? Sen somnar de allihop under stjärnorna som lyser som små nålstick i den svarta himlen.

Kapitel 11. Tora och Björn. Skrivet av 4 C

Tora och Björn

-          Jag glömde någonting i grottan. Följ inte efter mig, det är bara jag som kan ordna detta, säger Tora bestämt och springer tillbaka in.

-          Nej! ropar Siv förtvivlat.

Tora lyssnar inte och springer vidare in i grottan. Hon hittar Björn flämtande i gången med ett blodigt sår i pannan.

-          Vad har hänt? Hur tog du dig upp ur träsket? frågar Tora.

-          Jag vet inte riktig! Jag trampade nog på ett skelett eller en sten. Jag ramlade och slog i huvudet. Snälla, hjälp mig!

Tora funderar på om det är hennes far som står framför henne?

-          Om du visar var skatten från era plundringar är gömd, så hjälper jag dig, säger Tora och iakttar Björn.

-          Ditt hår har samma blonda färg och dina ögon är gröna som mina. Du är nog min dotter, säger Björn. Han tar hennes hand.

-          Visar du oss var skatten är så hjälper vi dig, upprepar Tora. Hennes hand blir varm av hans.

-          Jag har alltid velat ha en dotter och nu har jag det. Jag trodde inte på Siv. Jag trodde hon försökte lura mig när hon sa att du var min dotter. Ja, jag ska visa dig vägen till skatten, säger Björn med darrande röst.

Björns skinnbyxor är söndriga. Tora lägger hans arm över sin axel och de går haltande ut till Siv och Sven. Björn trycker den ena handen mot det blodiga såret i pannan.

Utanför grottan står Siv, Sven och geten. De blir förvånade över att Tora kommer ut med Björn. Tora berättar att Björn har lovat att visa var skatten är.

-          Ska du verkligen visa oss denna gång? Eller lurar du oss igen? frågar Siv. Är skatten gömd på den här ön?

Innan Björn hinner svara ramlar han ihop medvetslös på marken.

Kapitel 10. Geten visar vägen. Skrivet av klass 4B

Geten visar vägen

Tora, Sven och Siv följer den bräkande geten bort från träsket.

-          Är verkligen Björn min far? frågar Tora medan hon ställer sig framför Siv och spärrar gången framför henne.

-          Det behöver vi inte prata om nu! svarar Siv oroligt. Kan vi inte försöka ta oss ut härifrån så fort som möjligt?! Vi får inte släppa geten ur sikte. Den verkar veta vart vi ska.

Tora står kvar medan Siv försöker ta sig förbi. Plötsligt hörs tunga fotsteg som närmar sig.

-          Vänta, stanna! Vad är det som låter? säger Sven med darrande röst.

 

-          Ja titta, det kommer någon. Det ser ut som Björn, säger Tora.

Geten vänder sig om och söker deras blickar. Han vänder tvärt, bräker och ställer sig vid sidan. Björn kommer rusande mot dem. Just som Björn springer förbi geten stångar den honom och föser honom med våldsam kraft framåt. Björn faller ner i träsket med ett skrik.

Siv går fram till Björn.

-          Du har något som tillhör mig. Ge mig min ring! befaller hon.

-          Du får aldrig ringen, skriker Björn och kastar ifrån sig den i träsket.

-          Vad ska vi göra? frågar Tora.

Geten bräker ihållande och i det ögonblicket lyser grottan upp av en stor blixt. Ljuset får skeletten att resa sig ur träsket igen. Ett av skeletten har fått ringen i ögonhålan och skakar sig förfärligt för att bli fri från den. Ringen flyger genom luften och landar framför Sivs fötter. Mörkret sprider sig åter över grottan och skeletten sjunker tillbaka ner i träsket.

Siv tar upp ringen, sätter den på ringfingret och rusar ut ur grottan tillsammans med Tora, Sven och geten.

-          Vad hände med Björn? frågar Tora. Tog han sig upp?

Kanske låter hon lite hoppfull. De stannar upp och lyssnar. Bakom dem längre in i grottan hörs ett flåsande ljud.

Kapitel 9. Fullmåne. Skrivet av klass 4 C

Fullmåne

-          Varför tar du med mig? frågar Sven.

Björn puttar till honom på axeln igen.

-          Traska på nu, stanna inte!

De går under tystad. Plötsligt hör de ett märkligt ljud. Det låter som ett bräkande. Det kommer ifrån en sidogång i grottan. Båda stannar och spanar in i mörkret.

-          Gå in och se efter vad det är! befaller Björn.

-          Ska jag? Frågar Sven och tittar oroligt in i den fuktiga gången.

Björn puttar till honom och Sven stapplar in. När ögonen har vant sig så ser han en liten ljuspunkt långt bort. Han ser också att där är något som rör sig i gången. Det är en get! Den bräker och vänder huvudet mot honom och går en bit längre in i gången. Sven följer efter. Geten bräker igen och går en bit till.

Snart kommer de fram till en öppning. Och plötsligt är Sven tillbaka i grottan igen! Där Siv och Tora är. De har slutat skrika nu och ser ganska utmattade ut. De har sjunkit ner till axlarna i träsket.

-          Sven! ropar Tora. Hjälp oss!

Geten går fram till kanten och bräker igen.

Då händer något märkligt. Genom hålet i taket på grottan börjar det lysa ett starkt sken.

-          Fullmåne, viskar Sven.

Geten bräker instämmande. I träsket börjar det plötsligt bubbla. Skeletten som ligger där börjar röra på sig.

Sven kastar sig förskräckt in i gången igen. Han kikar ut. Skeletten är levande och rör på sig. De reser sig upp ur träsket och rör sig mot Tora och Siv.

-          Hjälp oss Sven! ropar Tora.

Geten står och bräker vid kanten och verkar helt orädd.

Sven kastar sig ut ur grottan och börjar kasta stenar mot skeletten. Han träffar en skalle så att den trillar av kroppen. Men lika snabbt sätter skelettet tillbaka den. Skallen fräser mot Sven och Sven kastar sig in i gången igen.

Skeletten gör sedan något märkligt. De drar upp Tora och Siv ur träsket och hjälper dem upp på kanten. Geten bräker nöjt och skuttar. Sen drar sig skeletten tillbaka igen och sugs ner i träsket. De ligger där som om ingenting har hänt.

Siv och Tora kramar varandra och gråter.

-          Kom hit Sven, ropar Siv och kramar honom också. Tack för att du kom tillbaka!

 

-          Siv! Titta på geten. Den har en halsring med samma symbol som din ring, säger Tora.

-          Det är en av Tors getter, utbrister Siv och sjunker ner på knä. Kan du visa oss var du kommer ifrån?

Geten bräker och börjar skutta iväg.

Kapitel 8. Dödskallens grotta. Skrivet av 4 B

Dödskallens grotta

De styr båten mot den plats Björn berättar om. Ett par dagar är de ute på öppet hav. När de kommer fram är det svårt att lägga till eftersom det är höga klippor vid kustkanten. Det har dessutom börjat blåsa upp till storm igen.

Sven är rädd. Han är rädd för att trilla i vattnet och tänker på hur nära han var att drunkna förra gången. Han tänker också på sin fars starka armar som lyfte honom då.

Antagligen är det Toras och Sivs magi som gör att de lyckas komma in i den grotta som Björn pekar på. När de kommer in känns det som att komma in i en hemlighet. Det blir plötsligt väldigt tyst.

Björn visar dem vägen djupare in i grottan. Tora, Sven, Björn, Siv och en av Sivs mannar från båten går till fots längs en smal gång som leder dem längre och längre in. Det luktar unket och ruttet. Sven sväljer flera gånger för att inte kräkas.

-          Olov har döpt den här grottan till Dödskallens grotta och ni kommer snart att förstå varför, säger Björn.

Efter att de har gått en lång stund kommer de fram till en öppning. Lite solljus letar sig in genom ett hål i taket på grottan. Marken består av ett sumpliknande träsk. I träskmarken ligger det fullt av döskallar! Skelett av människor som fastnat i träsket. De måste gå längs en smal gång längs grottans vägg. Ett enda felsteg gör att de hamnar i träsket.

Sven kräks rakt ut. Det är härifrån den ruttna stanken kommer.

Plötsligt händer allt mycket fort. Björn kastar sig över Tora och tar ett strypgrepp på henne.

-          Ge mig ringen Siv! Annars slänger jag Tora i träsket!

Siv tappar nästan balansen av förvåning. Hon sträcker fram handen mot Björn. Björn skrattar.

-          Magi fungerar inte i den här grottan! Det är stenarna som den är gjord av som stoppar all magi.

Siv blir blek.

-          Släpp henne Björn! Du vet inte vad du gör om du slänger henne i träsket! Hon är ditt eget kött och blod!

Björn tappar koncentrationen en stund. Tora drar efter andan.

-          Är det han som är min far?! Frågar hon.

 

-          Du vet den där natten innan jag rymde från Olov. Hon blev till då, säger Siv till Björn. Jag födde henne i hemlighet.

Sven trycker sig hårt mot grottans vägg. Om Siv är mamma till Tora också, då är ju Tora hans syster!

-          Du ljuger! skriker Björn och puttar ner Tora i träsket.

Sen kastar sig Björn över Siv och drar av henne ringen och puttar ner henne också. Mannen från Sivs båt var nyss bakom Sven. Men Sven ser honom inte längre. Tora och Siv skriker och försöker kravla sig upp ur träsket.

-          Det är inte djupt, men ni kommer aldrig loss. Ni kommer att sitta där tills ni svälter ihjäl, säger Björn.

Han stoppar ringen i fickan och går sen mot Sven. Sven trycker sig ännu hårdare mot grottväggen. Nu kommer Björn att slänga ner honom också. Sven blundar det hårdaste han kan.

Men Björn puttar inte ner honom. Han tar tag i hans axel och puttar honom framför sig.

-          Kom nu! Dig kan jag ha nytta av på ett eller annat sätt!

Så börjar de vandringen ut ur grottan. Toras och Sivs skrik ekar bakom dem.

Kapitel 7. I sista sekunden. Skrivet av klass 4 A

I sista sekunden

Sven ser hur alla Olovs män öser vatten och kämpar för sina liv.

-          Far! ropar Sven oroligt.

-          Han klarar sig. Det gör han alltid, säger Siv och lägger sin hand på Svens axel.

Björn ligger i havet och flaxar med armarna och ropar på hjälp. Han har länge varit en av Olovs närmsta män. Och nu bara lämnar Olov honom att dö!

-          Kan vi inte hjälpa Björn? Frågar Sven.

Tora tittar intensivt rakt ut i luften. Sen blundar hon. Plötsligt vänder vinden och deras båt glider fram emot Björn.

Björn har nästan gett upp när de kommer fram. Bara en liten bit av ansiktet är över ytan.

Ett par starka män från Sivs båt lyckas hala upp honom. Han är blek i ansiktet och blå om läpparna. Siv lägger sin hand mot hans bröst och då börjar han hosta. Han hostar ut massor av vatten.

Samtidigt har Olovs båt glidit närmare strandkanten och flera av männen har lyckats ta sig i land. De som inte har klarat sig ligger i vattnet och kommer snart att sjunka ner i havets djup. Sven ser sin far. Han står på strandkanten. Sven känner hur hjärtat tar ett glädjeskutt.

Björn har vaknat till liv nu. Han sitter upp med en filt runt sig.

-          Jag vet var Olov har sitt gömställe. En plats full av skatter som han rövat under massor av år. Om ni låter mig vara kvar på båten kan jag visa er, säger han.

-          Varför skulle vi vilja ha Olovs skatter? Frågar Tora och spottar vid Björns fötter. Vi hatar ert rövande och mördande av oskyldiga människor!

-          Vänta lite Tora. Det är en bra idé, säger Siv. Då kan vi lämna tillbaka alla skatter till de som blivit bestulna.

Det blir bestämt att Björn ska visa dem vägen. Siv och Tora börjar prata med varandra om hur resan ska gå till.

 

Sven tittar på Björn. Den bleka färgen har lämnat hans kinder. De blossar nu. Björn har blicken fäst på Sivs hand. På den magiska ringen! Björn ler. Men när han ser att Sven tittar på honom så slutar han genast att le. Han hostar istället och försöker se ynklig ut. Men Sven är säker på vad han såg. Björn har någon slags plan och Sven tror inte att han är att lita på.

Kapitel 6. Blixten. Skrivet av 4 A

 

Blixten

 

Himlen lös upp allting, som om det brann. Människorna på båten stelnar till av skräck. Men efter en bråkdels sekund är allt tyst och ser ut som vanligt igen.

-          Tur att vi inte blev träffade. Vad har vi gjort för att reta Tor? frågar Tora.

Inte långt efter förföljde Olov och hans män dem i sin båt.

-          Jag tror att Tor försökte träffa er med blixten! skriker Olov.

Men han har fel, plötsligt kommer en ny blixt, som träffar Olovs båt.

-          Nej, vid Tors hammare! vrålar Olov.

Båten börjar brinna, alla män hjälps åt att hiva upp vatten och lyckas släcka branden till slut. Men de upptäcker till sin stora fasa att båten börjar ta in vatten genom en spricka i botten av båten, där blixten slagit ner. De öser ur vattnet med de få hinkar de har ombord.

En av Olovs män Björn faller över bord när han försöker fånga hinken som han tappade i havet.

-          Styr tillbaka mot land, det är vår enda chans att överleva. Vi har inte tid att rädda Björn, säger Olov barskt.

Båten tar in allt mer vatten och börjar falla sönder.

Kapitel 5. Hemligheter. Skrivet av klass 4 C

Hemligheter

Sven ser hur alla Olovs män springer till båten. De startar sin jakt för att komma ifatt båten med Sven i.

Sven tittar på kvinnan som tydligen är hans mamma. Han känner sig arg och glad på samma gång.

-          Sätt dig ner, Sven. Du är alldeles blek.

Kvinnan smeker hans kind.

-          Rör mig inte! säger Sven.

Hon tror tydligen att allt ska vara som om ingenting har hänt. Som om hon inte har varit försvunnen i 12 år.

Sven gör som hans far skulle ha gjort. Han spottar på hennes fötter.

-          Jag förstår att du är arg på mig. Men det finns skäl till att jag har varit försvunnen.

Sven tittar efter sin far som kommer i båten bakom dem. Kommer de att komma ifatt?

-          Tora, kan du ta fram en filt till Sven? Han fryser.

Sen börjar kvinnan berätta. Att hon heter Siv. Och att hon för många år sedan flydde ifrån Olov. De bråkade jämnt. Siv ville inte att Olov skulle plundra och döda. Men Olov ville aldrig lyssna på henne. En dag kom Siv över en magisk ring. Hon visar den för Sven. Den ser ut som en orm som slingrar sig runt fingret.

-          Med den på fingret kan jag utöva magi. Och jag kan lära andra att utöva magi. Det är en trollring från tidernas början.

-          Har du lärt Tora häxkonster? frågar Sven

-          Ja, det har jag. Jag var tvungen att fly när jag hade hittat den. Jag visste att Olov skulle ta den ifrån mig om han visste vad den kan göra. Han hade använt den för att bli rik. Om ringen tas bort från mitt finger så kan jag inte trolla mer. Och inte de som jag har lärt upp heller. Toras magi försvinner om ringen tas bort från mitt finger.

Båten kommer ut på större vatten och det börjar gunga kraftigt. Det finns fler människor på båten. Sven undrar om de känner till allt som Siv pratar om.

-          Finns det fler hemligheter som jag bör känna till? frågar Sven.

-          Jo, det finns det. Men vi tar en sak i taget, svarar Siv och drar Tora till sig.

Hon ger dem båda en kram.

Plötsligt börjar männen på båten att skrika. De pekar upp mot himlen.

-          Titta!

 

Och plötsligt hörs en stor smäll!

Kapitel 4. Guldet eller Sven? Skrivet av klass 4 A

Guldet eller Sven?

Stormen på havet har lagt sig. Men en ny storm har vaknat. Inuti Sven. Han vadar ut i vattnet. Han ska komma ifatt båten. Han struntar i vågorna som försöker kasta omkull honom. Det verkar som om båten har vänt. Kvinnan står i fören och spejar mot honom. Har Tora rätt? Är kvinnan hans mor?

Efter ett tag förlorar Sven makten över vattnet. Musklerna ger upp. Han börjar sjunka.

Men något griper tag om honom och drar honom uppåt. Det är Tora.

Olov står på stranden och skriker:

-          Rädda honom! Han kan inte simma!

Sven hostar medan Tora dra in honom. Olov kommer och möter dem. Sven har aldrig sett honom se så rädd ut.

-          Vad tänkte du på?!

Olov lyfter upp Sven i sin famn. Sven kan inte minnas att han någonsin gjort det förut. Han lutar sin kind mot sin fars axel.

Båten närmar sig land. Kvinnan kastar sig ur båten och vadar in mot dem.

-          (Här säger Olov en svordom, men hur svor man på vikingatiden?) Vad gör du här kvinna?!

-          Vad du gör här behöver ingen fundera på, svarar kvinnan och pekar upp mot den brinnande byn.

Sven kan inte ta ögonen ifrån henne.

Olov ylar och kastar sig över henne. Han har höjt sitt svärd. Men svärdet förvandlas till en orm. Olov kastar ormen ifrån sig. Ormen väser och slingrar ner mot vattnet och simmar iväg.

-          Har du blivit en häxa? frågar Olov kvinnan.

Kvinnan tittar på Tora som står med händerna i sidorna och väser hon också.

-          Jag ska döda dig om det så är det sista jag gör, säger Olov och räcker handen mot Sven. Ge mig din kniv Sven!

Sven skakar på huvudet.

-          Far? Är hon min mor?

Både kvinnan och Olov stirrar på honom och säger samtidigt:

-          Vad?

-          Vem har berättat det? frågar Olov ilsket.

Kvinnan tittar mot Tora. Tora nickar.

-          Min son! utbrister kvinnan och knäböjer framför honom.

-          Vik undan! vrålar Olov och puttar undan henne med sitt träben. Min son ska bli en riktig viking! Du har ingen rätt att knäböja inför honom.

-          Jag kan berätta för dig var byns rikedomar finns gömda. Massor av guld Olov. Du får alltihop! Om jag får vår son, ber kvinnan.

Köpslår de om honom? Sven tittar på sin far som ser fundersam ut.

-          Far! Är hon min mor? frågar Sven och förbannar sig själv för att han börjar gråta.

-          Jag är din mor! Om Tora har sett det, så är det så. Och jag ser det på dig. Du är min son! Hur gammal är du?

-          12 år, svarar Sven och känner sig plötsligt väldigt liten när hon tittar på honom.

-          Det stämmer! Det är tolv år sedan, börjar kvinnan säga.

Men Olov avbryter henne.

-          Kan flickan trollkonster?

Han pekar på Tora.

-          Dig skulle jag kunna han nytta av på mina resor.

Tora backar. Olov vänder sig mot kvinnan igen.

-          Men först ska du dö. Inga trollkonster biter på den här, säger Olov och drar fram en dolk som han haft gömd vid sitt träben.

Då händer allt mycket snabbt. Något griper tag i Sven och han hamnar i vattnet igen. Plötsligt befinner han sig på en båt. På kvinnans båt. Tora och kvinnan är där med honom.

Olov är kvar på stranden och vrålar:

-          I båtarna! Vi ska följa efter den där båten och förinta varenda varelse på den. Förutom min son Sven!