Kapitel 11. Tora och Björn. Skrivet av 4 C

Tora och Björn

-          Jag glömde någonting i grottan. Följ inte efter mig, det är bara jag som kan ordna detta, säger Tora bestämt och springer tillbaka in.

-          Nej! ropar Siv förtvivlat.

Tora lyssnar inte och springer vidare in i grottan. Hon hittar Björn flämtande i gången med ett blodigt sår i pannan.

-          Vad har hänt? Hur tog du dig upp ur träsket? frågar Tora.

-          Jag vet inte riktig! Jag trampade nog på ett skelett eller en sten. Jag ramlade och slog i huvudet. Snälla, hjälp mig!

Tora funderar på om det är hennes far som står framför henne?

-          Om du visar var skatten från era plundringar är gömd, så hjälper jag dig, säger Tora och iakttar Björn.

-          Ditt hår har samma blonda färg och dina ögon är gröna som mina. Du är nog min dotter, säger Björn. Han tar hennes hand.

-          Visar du oss var skatten är så hjälper vi dig, upprepar Tora. Hennes hand blir varm av hans.

-          Jag har alltid velat ha en dotter och nu har jag det. Jag trodde inte på Siv. Jag trodde hon försökte lura mig när hon sa att du var min dotter. Ja, jag ska visa dig vägen till skatten, säger Björn med darrande röst.

Björns skinnbyxor är söndriga. Tora lägger hans arm över sin axel och de går haltande ut till Siv och Sven. Björn trycker den ena handen mot det blodiga såret i pannan.

Utanför grottan står Siv, Sven och geten. De blir förvånade över att Tora kommer ut med Björn. Tora berättar att Björn har lovat att visa var skatten är.

-          Ska du verkligen visa oss denna gång? Eller lurar du oss igen? frågar Siv. Är skatten gömd på den här ön?

Innan Björn hinner svara ramlar han ihop medvetslös på marken.