En paus över jullovet!

Berättelsen ville inte bli färdigskriven denna termin! Vi fortsätter igen efter jullovet.

Kapitel 13. Förföljda. Skrivet av 4 A

Förföljda

Samtidigt ute till havs glider Olovs båt fram i natten. Det går stora vågor som passar bra ihop med Olovs vrede. Efter den stora blixten då båten började brinna, krävdes det en del reperationer för att få den sjöduglig.

Olov har funderat länge på vart Siv kan ha tagit vägen? Det oroar honom att Björn är med på Sivs båt. Olov ångrar lite att han själv inte drog upp Björn ur vattnet. Han saknar sin närmsta man och sin bästa vän.

Efter mycket grubblande kommer han på det som hela tiden varit självklart. Björn har tagit med dem till berget! För att visa Siv skatten och med hennes hjälp ta den därifrån. Så måste det vara.

-          Hissa seglen och ta oss till berget vid dödskallens grotta! säger han till sina män.

Som tur är så befinner de sig inte så långt ifrån berget. De kan hinna i tid! Innan Björn har beslagtagit hela skatten.

-          Vi ska se till att skatten inte kommer i orätta händer. Och vi ska döda Siv och Björn! Men barnen tar vi med oss. Oskadda!

Han kommer att tänka på Sivs magi och hennes magiska ring. Den som gjorde att hon en dag för längesedan rymde ifrån honom. Aldrig kommer han att förlåta henne för det.

-          Innan vi slänger Siv i havet så ska vi ta av henne ringen! beordrar han männen. Den kan göra oss mycket rika.

Snart glider de in mot kusten. Olov ser genast Sivs båt som ligger inne i mynningen av berget som leder till dödskallens grotta.

-          Vi måste komma obemärkta. Vi lägger till i viken på andra sidan, säger Olov och männen lyder genast.

De kravlar sig upp ur båten och börjar bestiga berget. Olov har lite problem med sitt träben men ilskan gör honom som så många gånger stark.

Ganska snart ser de en skugga av människor som ligger på berget. Olov ler. De sover! Detta kommer att bli enkelt.

-          Jag tar flickan, ni håller er bakom mig och är beredda på att angripa Björn!

Olov drar fram sin kniv.

Sven vaknar ur sin sömn. Han har hört en röst som han känner igen. Olov! Sven blir glad och orolig på samma gång. Var det en dröm?

Plötsligt hörs ett isande skrik i natten. Sven flyger upp på fötter.

De är omringade av Olov och hans män! Olov har en kniv mot Toras hals och några män håller fast Björn. Siv står stadig med sin kniv riktad mot Olov.

-          God morgon, väser Olov elakt.

Kapitel 12. Vägen till skatten. Skrivet av 4 A

 

Vägen till skatten

 

Sven, Tora och Siv tittar på Björn. Björn ligger orörlig och blodet rinner från huvudet.

-          Är han döende? Hjälp honom Siv! ropar Tora förtvivlat.

Sven kryper ihop och vet inte vad han ska göra. Han är rädd. Siv drar loss mossa från marken. Hon trycker det mot Björns panna. Tora rycker av ett tygstycke från Björns mantel och knyter det hårt runt hans huvud. Blodet slutar äntligen att rinna.

Siv blundar och ringen börjar lysa. Björn harklar och hostar svagt, men tystnar igen.

-          Tora jag behöver din kraft också, säger Siv.

Siv och Tora ställer sig tätt ihop och håller i ringen, som nu lyser kraftfullt. Geten går bräkande fram till dem och halsbandet runt halsen lyser.  Björn vaknar upp. Han är blek i ansiktet, men reser sig sakta.

-          Jag ska visa er, säger Björn med svag och darrig röst.

De går sakta och tysta bort från Dödskallens grotta. Björn visar dem vägen genom trånga gångar och farliga klippavsatser. Ibland är det så trångt att de får krypa fram. Efter att ha vandrat i en stund som känns som en evighet, kommer de fram till en ännu större grotta. Framför dem finns något som ser ut som ett berg.

-          Där uppe finns skatten under ett stort stenblock, säger Björn.

De börjar gå uppåt medan det sakta skymmer och blir allt mörkare. Vägen upp är klippig, brant och hal. Geten skuttar lätt framåt. Sven är orolig och går i tankar, vilket gör att han halkar hela tiden. Björn går, trots sina skador vant framåt, det märks att han har gått den här vägen förut.

-          Nu är vi framme. Där är stenen, säger Björn.

-          Aj, nej! Jag sitter fast! skriker Tora. Jag har nog fastnat med foten i en fälla. Men det är alldeles mörkt, jag kan inte se.

Siv och Sven försöker få loss Toras ben. Foten sitter fastkilad i en spricka i berget och är omöjlig att få loss.

Björn sätter sig ner och andras tungt. Blodet har trängt igenom tygstycket. Siv reser sig.

-          Vi måste nog övernatta här på berget och försöka få loss dig imorgon, säger hon. Ingen av oss har några krafter kvar.

Hon delar ut några brödstycken. De äter under tystnad.

När de ätit klart plockar de ihop vad de hittar i mörkret. De lyckas riva loss grenar från några buskar och gör en enkel bädd. Sen lägger de sig nära varandra för att hålla värmen. Geten trycker sig nära Sven och den värmer gott.

-          Varför berättade du inte för mig att jag hade en dotter? muttrar Björn i mörkret.

Varför berättade ingen för mig att jag hade en mor? tänker Sven. Och en syster? Sen somnar de allihop under stjärnorna som lyser som små nålstick i den svarta himlen.