Kapitel 12. Vägen till skatten. Skrivet av 4 A

 

Vägen till skatten

 

Sven, Tora och Siv tittar på Björn. Björn ligger orörlig och blodet rinner från huvudet.

-          Är han döende? Hjälp honom Siv! ropar Tora förtvivlat.

Sven kryper ihop och vet inte vad han ska göra. Han är rädd. Siv drar loss mossa från marken. Hon trycker det mot Björns panna. Tora rycker av ett tygstycke från Björns mantel och knyter det hårt runt hans huvud. Blodet slutar äntligen att rinna.

Siv blundar och ringen börjar lysa. Björn harklar och hostar svagt, men tystnar igen.

-          Tora jag behöver din kraft också, säger Siv.

Siv och Tora ställer sig tätt ihop och håller i ringen, som nu lyser kraftfullt. Geten går bräkande fram till dem och halsbandet runt halsen lyser.  Björn vaknar upp. Han är blek i ansiktet, men reser sig sakta.

-          Jag ska visa er, säger Björn med svag och darrig röst.

De går sakta och tysta bort från Dödskallens grotta. Björn visar dem vägen genom trånga gångar och farliga klippavsatser. Ibland är det så trångt att de får krypa fram. Efter att ha vandrat i en stund som känns som en evighet, kommer de fram till en ännu större grotta. Framför dem finns något som ser ut som ett berg.

-          Där uppe finns skatten under ett stort stenblock, säger Björn.

De börjar gå uppåt medan det sakta skymmer och blir allt mörkare. Vägen upp är klippig, brant och hal. Geten skuttar lätt framåt. Sven är orolig och går i tankar, vilket gör att han halkar hela tiden. Björn går, trots sina skador vant framåt, det märks att han har gått den här vägen förut.

-          Nu är vi framme. Där är stenen, säger Björn.

-          Aj, nej! Jag sitter fast! skriker Tora. Jag har nog fastnat med foten i en fälla. Men det är alldeles mörkt, jag kan inte se.

Siv och Sven försöker få loss Toras ben. Foten sitter fastkilad i en spricka i berget och är omöjlig att få loss.

Björn sätter sig ner och andras tungt. Blodet har trängt igenom tygstycket. Siv reser sig.

-          Vi måste nog övernatta här på berget och försöka få loss dig imorgon, säger hon. Ingen av oss har några krafter kvar.

Hon delar ut några brödstycken. De äter under tystnad.

När de ätit klart plockar de ihop vad de hittar i mörkret. De lyckas riva loss grenar från några buskar och gör en enkel bädd. Sen lägger de sig nära varandra för att hålla värmen. Geten trycker sig nära Sven och den värmer gott.

-          Varför berättade du inte för mig att jag hade en dotter? muttrar Björn i mörkret.

Varför berättade ingen för mig att jag hade en mor? tänker Sven. Och en syster? Sen somnar de allihop under stjärnorna som lyser som små nålstick i den svarta himlen.