Kapitel 1. Ett skepp i storm. Skrivet av författaren Torsten Bengtsson

Ett skepp i storm

Det blåser. Vågorna är höga. Skeppet gungar. En del vågor slår över kanten ner i båten. Den fylls sakta med vatten.

I båten sitter flera män. De är blöta och de fryser. Några mår illa och kräks. En av dem är Sven. Han är rädd. Tänk om skeppet sjunker! Han som inte ens kan simma.

-          Ni måste ösa bort vattnet! Annars sjunker vi, skriker Svens far.

Man hör nästan inte hans röst i den starka vinden.

Svens far är en stor man. Hans skägg räcker ner till magen. Nu står han längst bak och styr skeppet. Han är duktig på att segla. Han ska försöka rädda dem.

Sven tar en hink. Han öser ur vatten ur båten. Skeppet är tungt lastat. Det finns många tunnor med salt. Saltet har Svens far bytt till sig i ett annat land. När kan kommer hem ska han sälja det. Då blir han en rik man.

Alla öser så fort de kan. Men det blir inte bättre. Vågorna gör att det kommer mer och mer vatten i båten. Sven vill inte dö.

-          Kasta tunnor i havet, skriker Sven far.

Nu åker lasten i havet. Då blir skeppet lättare.

Efter ett tag ser de några måsar. Då vet Svens far att de är nära land. Där kan de söka skydd för stormen.

Han vrider på rodret. Han styr efter måsarna.

-          Land i sikte, ropar Sven efter en stund.

De seglar in i en vik. Där är vågorna inte lika höga. Vinden blir svagare. Stormen är över. De har klarat sig.

Svens far är arg. Nu har han inget salt att sälja. Men så tittar han mot land. Där ligger en liten by med några hus och en kyrka.

Han ler. Här kan vi nog hitta något, tänker han.

-          Lägg ut årorna. Ro mot stranden! ropar han.

Nu är båten framme vid stranden. Svens far säger åt männen att ta fram sina vapen.

Någon har ett svärd, en annan en yxa och en tredje ett spjut.

Sven håller en kniv i handen. Han är rädd. Han vill inte vara med. Men far har sagt att de måste anfalla byn…